Att det tog hus i helvete kring ”Play” är inte svårt att förstå. Filmen bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng invandrarkillar systematiskt rånade infödda svenska kids genom ett utstuderat psykologiskt maktspel. ”Play” var alltså hårt kontroversiell redan på manusstadiet. Men det som provocerar mest med filmen är förmodligen att den i likhet med Östlunds tidigare verk ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” inte tar någon tydlig ställning för eller emot det den visar. Som tittare utsätts man bara för ett antal sammanhängande scener, det är som att stå och betrakta något som lika gärna kunde vara filmat i ens eget lokala köpcentrum eller på bussen till jobbet. Nöjesguiden träffar rätt när de kallar ”Play” ”en spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren”.
Jag har svårt att säga något kort och enhetligt om ”Play”, men kan i alla fall försäkra att jag berördes av den. Är rasistanklagelserna förståeliga? Ja. Är filmen därmed rasistisk? Tveksamt. Snarare känns det som att den väldigt rakt konfronterar vår egen rädsla för att bli klassade som rasister när vi upprörs över det vi ser här. Allt når någon slags kulmen och sammanfattning i filmens näst sista scen, en stark och utdragen sekvens som dessutom visar Ruben Östlunds briljans rent regimässigt. Den scenen i synnerhet och ”Play” i allmänhet kommer att dröja sig kvar länge i mitt medvetande. Se filmen och skapa din egen uppfattning!
