Jag har sett ett gäng filmer till om
ni bryr er. Nedan några korta omdömen.
Call Girl
Denna kontroversiella rackare har väl
ingen missat. Åtminstone inte kringsnacket. Lagom till DVD-utgåvan
har nu scenen där en namnlös svensk statsminister köper sex på
ett hotellrum stilfullt klippts ner på begäran av familjen Palme.
Men skulle man vara helt konsekvent borde även andra sexköp ha
klippts bort då ju meningarna går isär om alla utpekade i
verklighetens Geijer-affär verkligen var skyldiga. Anyway, rent
tekniskt är ”Call Girl” en total triumf – scenografin, musiken
av Mattias Bärjed och skådespeleriet bildar en helhet där det
verkligen känns som att man befinner sig i det svenska 70-talet.
Däremot känns det inte som att man kommer riktigt nära inpå någon
av huvudrollsinnehavarna för att kunna engagera sig fullödigt.
T.ex. är den grävande snuten som bestämmer sig för att avslöja
sanningen alldeles för anonym. Eller ska kanske sexscenen i början
få oss att känna att vi kommer honom inpå livet? Det funkar inte
alls. Men de samlade bristerna är ändå inte värre än att ”Call
Girl” kammar hem en svag 4 i min bok.
Blondie
Carolina Gynning, Helena af Sandeberg
och Alexandra Dahlström i ett drama som självaste Ingmar Bergman
förmodligen hade diggat rätt hårt. Bara upplägget med tre systrar
i en dysfunktionell familj, överklassångest samt en och annan
explicit sexscen känns ju onekligen inspirerat av den gamle
nationalregissören. Fast Bergman hade nog avslutat historien på ett
annat sätt, vågar jag bestämt påstå. Hur som helst, en rätt
tragisk historia men hyggligt intressant. En svag 3:a kan den väl
vara värd.
Stoker
Nicole Kidman iklär sig åter rollen
som sofistikerat neurotisk dam i kuslig thriller. Någon ny ”The
Others” eller ”Birth” är det dessvärre inte fråga om här,
däremot en ohämmat arty rulle där fokus ligger på tjusiga och
rätt avskalade kameralösningar. Första timmen blir det bara för
mycket av allt detta men under de avslutande tjugo minuterna tillåts
lösa trådar vävas ihop och filmen lyckas därmed nå fram till en
rätt svag 3:a.
The Great Gatsby
Hysteriska inledande 45 minuter där
klippen aldrig tycks vara längre än 3 sekunder. Dessutom en massa
uppenbara bluescreen-bakgrunder som man kan störa sig på om man
vill. Därefter taggar rullen ner lite och blir intressant innan
tempot åter skruvas upp och pastellfärgerna exploderar i varenda
ruta. Tobey Maguire och Leonardo di Caprio kämpar tappert på men
har svårt att nå fram genom de musikvideo-liknande 20-talsmiljöerna
och det ”moderna” soundtracket. Svag 3:a här också. Märkligt.
Now You See Me
Slutligen en rulle som suger. Och det är ju onekligen anmärkningsvärt med tanke på hur svinbra den såg ut på papperet. Förhandssnacket gick ju ut på att det skulle vara en thriller om ett gäng magiker som utför en spektakulär kupp, vilket fick mig att hoppas på ”Ocean's Eleven” korsad med ”The Prestige” ungefär. Snubbar som Jesse Eisenberg och Mark Ruffalo i rollistan ökade bara på hypen. Men låt mig säga så här, ungar: Den enda som blir blåst av det här slipade gänget är du som tittare. Hur spännande är det med ett bunt kriminella (är de ens kriminella?) som verkar klara av absolut allting och därmed kan betraktas som superhjältar redo att käka grabbar som Iron Man till frukost? DVD-höstens stora besvikelse. Enda anledningen till att jag inte sätter en 1:a är att den trots allt är mer uthärdlig än t.ex. ”Norrmalmstorg”, ”The Blind Side” och ”50 First Dates”. Svag 2:a således.
