I tisdags eftermiddag fick jag för mig
att gå till biblioteket och låna Ann-Marie Åshedens bok
”Förbannelsen” från 2012. Jag läste ut den tre dagar senare.
Anledningen till den slukande läsningen var förstås att boken är
välskriven, men också – och kanske framför allt – att den
knyter an till något som jag fortsatt att återkomma till i perioder
sedan jag var drygt åtta år: gåtan vad som egentligen hände i
korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm sent på kvällen den
28 februari 1986.
Åshedens berättelse har undertiteln
”Hans Holmérs öde” och handlar alltså om Palmeutredningens
förste spaningsledare. Han som tog polisrodret på morgonen den 1
mars 1986 och lämnade in sin avskedsansökan drygt ett år senare,
efter att utredningen hamnat i ett förödande stiltje och ett
massivt mediedrev drabbat honom personligen. Boken bygger främst på
de kontinuerliga intervjuer som Ann-Marie Åsheden gjorde med Holmér
mitt under brinnande mordutredning. Frågestunderna hölls hemliga,
och överenskommelsen mellan honom respektive Åsheden och hennes
uppdragsgivare Dagens Nyheter var att allt skulle publiceras så fort
Palmemordet var löst, vilket alla trodde skulle ske mycket snart.
Jag gillade "Förbannelsen" till stora delar, men
har efter avslutad läsning också googlat mig till att den fick
ordentligt med stryk när den släpptes för två år sedan. Då det
visade sig att den innehöll ett mindre antal direkta felaktigheter
drogs den tillbaka av förlaget Norstedts innan den åter kunde ges
ut. Men även med dessa faktamissar korrigerade var tidningarnas
domar stenhårda mot boken. En enig kritikerkår ansåg
att det var helt uppåt väggarna att försöka försvara Hans Holmér
postumt och ännu värre att ge nytt utrymme åt hans allmänt
föraktade PKK-spår.
Åsheden skriver i sin bok att den inte
ska tolkas som att hon tror att PKK sköt Olof Palme. ”Jag tror
ingenting” hävdar hon i förordet. I praktiken balanserar hon
dock på en ytterst hårfin gräns mellan diger redovisning av
faktiska indicier före och under mordnatten och ett drivande av
Holmérs tes att PKK verkligen planlade mordet. Här är det lätt
att förstå tidningarnas kritik mot ”Förbannelsen”, även om
deras unisona och oförsonliga sågning av Hans Holmér och hans
huvudspår bara förstärker den mediekritiska bild som Åsheden
målar upp i boken. Under Palmeutredningens första år skapade
journalisterna ett klimat där det var fullt legitimt att hetsa mot
Hans Holmér som person, menar hon.
”Förbannelsen” är alltså en
långt mer omstridd skapelse än jag trodde från början. Men även
om man inte behöver dela Åshedens alla slutsatser i den, är det en
rejält spännande dokumentär som åtminstone för mig fyllde i
några kunskapsluckor och sammanfattningsvis känns obligatorisk för alla
som är det minsta intresserade av Sveriges mest omfattande
mordutredning genom tiderna.
