Jag har förtroende för Lukas
Moodysson. Har haft så alltsedan han revolutionerade svensk
ungdomsfilm med ”Fucking Åmål” 1998, tappade fattningen på
efterföljande guldbaggegala och sedan vågade vara ångerfull för
hur känslorna och ursinnet dragit iväg med honom. Även om jag
överdoserade den filmen då det begav sig och idag inte fixar att se
den igen, kan jag fortfarande känna igen mig i delar
av Lukas Moodyssons tankevärld. Han har inte alltid gjort det lätt för sig, men ett gott grunduppsåt har genomsyrat samtliga hans
filmer, inklusive ”Ett hål i mitt hjärta” och ”Container”.
Fjolårets återkomst ”Vi är bäst!”
är en återgång till den lättsamma berättarformen hos publiksuccéerna
”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. Lukas Moodysson, som likt
en nutida Astrid Lindgren alltid tar barnens parti
framför en oförstående vuxenvärld, har här för första gången
använt sig av en litterär förlaga. Inte vilken förlaga som helst
heller, utan sin fru Coco Moodyssons självbiografiska serieroman
”Aldrig godnatt” där 13-åriga Coco och hennes vänner startar punkband i Stockholm 1982.
Denna grundstory parad med
Moodyssons lyhörda regissörskap borde ju bädda för en filmupplevelse
utöver det vanliga. Det ansåg också flertalet av de stora tidningarna när ”Vi är bäst!” hade premiär i höstas. Men för mig är det uppenbart att rullens välklippta trailer inte håller vad den lovar. Moodyssons fingertoppsförmåga är intakt när det gäller att vänta in skådisar och dialog, men
känslan blir också många gånger att han bara ställt upp kameran
och låtit kidsen improvisera fritt utan tidsramar. Den för mig så
emotsedda punkfaktorn är dessutom märkligt låg. Även om varje
strof ur KSMB:s ”Sex noll två” och varje referens till den
klassiska samlingsskivan ”Bakverk 80” ger rysningar av välbehag,
blir ”Vi är bäst!” som helhet aldrig den där euforiska upplevelsen som jag hade hoppats på.
