Igår såg jag Carl Johan De Geer's
film ”Med kameran som tröst del 2” på dvd. Bortsett från ett
fåtal störande sekvenser var den fullständigt fenomenal. Det var ett tag sen jag läste ”Jakten mot nollpunkten”
men filmens upplägg var lätt att spåra tillbaka till den boken.
Konstnären Carl Johan De Geer grundfärgar med berättelsen om sin
egen barndom och klassresa, målar in några mockumentära inslag och
svävar parallellt ut i en fantasi som mer än något annat ser ut
och känns som ett suggestivt och lagom kusligt barnprogram.
”Med kameran som tröst del 2” (del
1 var en fotobok) är kort sagt Carl Johan De Geer i sitt esse. Han
kan förefalla respektlös eller åtminstone rejält krass i sitt
förhållande till sig själv, sin släkt och sina minnen, men har ändå gjort en dokumentär som är både vemodig och rolig. En terapeutisk resa, ett färgrikt collage som
dröjer sig kvar länge efter avslutad speltid.
