Ett dygn har gått sedan resultatet av
2014 års EU-parlamentsval droppades i direktsändning i SVT. Ett
dygn med reaktioner på och analyser av ett val där de
främlingsfientliga krafterna, de högerextrema och i vissa fall rent
nazistiska falangerna tog stormkliv framåt. Jag såg i stort sett
hela SVT:s valvaka och sög som vanligt in så mycket jag kunde av
känslan av att vara med om något historiskt exakt just där och då.
Mest slående idag är insikten om hur
svår den intoleranta vågen tycks vara att stoppa. I Sverige har vi
testat det mesta mot vårt Sverigedemokraterna. Överröstat deras
torgmöten, vänt dem ryggen eller avkrävt tydliga svar i allehanda
debatter. Innan dess förväntat oss att läckningen av en sinnessjuk järnrörsvideo eller ett reportage i P1 med tillhörande
infiltration av partiet skulle sänka deras popularitet. Men effekten
verkar bara ha blivit den motsatta; procentenheterna och mandaten
fortsätter trilla in med oförminskad styrka.
De största misstagen i motståndet
begicks långt innan Sverigedemokraterna plockade så här många
betydande poäng. Fortfarande idag undviker de övriga etablerade
partierna att nyansera debatten om migrationspolitiken, att erkänna
utmaningarna och svårigheterna som de facto kommer med de ökade
flyktingströmmarna. Men kardinalfelet var förstås att medan
partiet fortfarande var upcoming försöka bemöta det med tystnad
och ignorans. Detta var att spela Sverigedemokraterna helt i
händerna, ett parti som oerhört skickligt intar martyrrollen och
utnyttjar den till fullo.
Med detta i minne var det extra
märkligt och störande att höra Mona Sahlin försöka dämpa
betydelsen av de starka högervindarna i Europa under valnatten.
Medan Birgitta Ohlsson vid hennes sida tydligt uttryckte oro över
utvecklingen försökte Sahlin peka på att slutresultatet kanske
istället skulle ge vänstern och antirasismen den starkaste rösten.
En förhoppning så god som någon förstås, men den fick eller får
dessvärre inte de faktiska bruna framgångarna i EU-valet 2014 att
försvinna.
Här behövs nu nya samlade krafttag
och strategier för att övervinna intoleransen och hatet, i Sverige och Europa. Återigen,
debatten kring migrationspolitiken behöver fler färgtoner – våga
belysa bristerna och problemen utan att för den sakens skull på
något sätt överge grundtanken att en flyende medmänniska från
krig, svält och nöd ska tas om hand, ges beskydd och ett värdigt
liv. Vägra extremrösterna sista ordet! Bekämpa de enkla och obarmhärtiga lösningarna! Förvandla vi och
dom till ett vi som aldrig tvekar att vara varandras stöd!
