Nä, om man skulle ta och slänga upp
ett nytt blogginlägg så här efter lördagsaftonens arbetspass. Man
kan ju undra om nån fortfarande pallar att läsa dessa tokerier,
uppdaterade lika ofta som Jimpa Åkesson byter inrikespolitiskt
fokus. Apropå det är vi ju mitt inne i en intensiv svensk
valrörelse vilket praktiskt taget innebär att det uppkommer minst
ett ämne per dag att skriva om. Ändå denna stiltje här på
bloggen alltså. Märkligt.
Men att ge löften ligger ju onekligen
helt rätt i tiden så jag lovar härmed att återkomma till svensk
politik i senare blogginlägg. Innan dess är det dags att ännu en
gång ge sig in i det populärkulturella nörderiets härliga värld.
Sent igår kväll upptäckte jag nämligen CEO. Eller rättare sagt:
Jag kände till CEO sedan tidigare men det var först igår som jag
på allvar började utforska denna artist, detta enmansprojekt. En
kraftigt fördröjd reaktion kan tyckas, då mannen bakom CEO ju är
ingen mindre än Eric Berglund som var ena halvan av The Tough Alliance
under 00-talets första decennium. Redan ett år efter det bandets
upplösning släppte han sitt debutalbum under namnet CEO.
Några välriktade google-svingar ger
vid handen att Eric Berglund numera faktiskt kostar på sig att göra
en och annan intervju, i vilka han t.o.m. är villig att snacka en
del. Det har med andra ord hänt massor sedan 2007 års The Tough
Alliance-reportage i Sonic, utan konkurrens den blaskans mest
intetsägande och meningslösa publicering någonsin. Musikaliskt är
CEO också en logisk fortsättning på The Tough Alliance, fast i
förfinad och skirare form.
När SVT:s musikblogg PSL framför till
Eric Berglund att de tycker musiken på hans andra skiva ”Wonderland”
(släppt tidigare i våras) låter gullig blir han glad och svarar
att det var bland det finaste han hört. Gullighet var ju faktiskt en
betydande ingrediens redan i The Tough Alliance, då parad med
hårdhet på ett sätt som skapade ett alldeles eget universum. Ett
många gånger skevt och tröttsamt provocerande sådant förvisso,
men ändå klart eget. (Två exempel: Låten ”Miami” som samplade
både ett jollrande barnskratt och
en röst som utbrast ”Ecstasy!”,
och videon till ”Silly crimes” där ystra kids hoppar hopprep i
vackra kvällsbelysta sommarmiljöer.)
I CEO
tycks även detta koncept förfinat, och öppningsspåret på
”Wonderland”-skivan låter som den felande länken mellan The
Tough Alliance och Amy Diamond. Det är underbart catchy och dansant
och hindras bara från att bli en hit på mellanstadiediscot genom
sin titel ”Whorehouse” (Eric Berglund förklarar texten som en
metafor för att vara fast i destruktiva mönster). Jo, den
provokativa ådran är intakt hos Eric Berglund, som även rubriksatt
andra av sina söta melodier med saker som ”Illuminata”,
”Harakiri” och ”Ultrakaos”.
