Här tänkte jag backa bandet ett par
steg och göra en spinoff på årets påskinlägg. Kopplingen är
långsökt och ändå inte. Varje april månad de senaste åren har
jag uppmärksammat just påsken på den här bloggen, och för tre år
sedan fick mina tankar en skriven kommentar av ingen mindre än Carl
Johan De Geer.
Då, i april 2011, kändes det där
både chockerande och ärorikt på något vis. Känslan av starstruck
håller fortfarande i sig så här tre år senare, även om jag nu
som då saknar vattentäta bevis för att det verkligen var De Geer
himself som hade klickat sig fram till en sporadiskt uppdaterad blogg
och där bemödat sig att tycka, skriva och signera med sitt namn. Om
det var en väl utförd bluff blir detta inlägg ett av de hårdast
blåsta i bloggens historia, men den risken får jag givetvis ta.
Grejen är att jag diggar konstnären
Carl Johan De Geer. Även om hans kommentar med all tydlighet visar
hur långt vi står ifrån varandra rent existentiellt kan jag inte
neka till att mannen står bakom ett och annat verk som gjort intryck
på mig. Självbiografin ”Jakten mot nollpunkten” var
tillräckligt graciöst formulerad för att jag ska kunna tänka mig
att läsa den igen (de sista sidornas ateistiska predikan till
trots). Hans surrealistiska textiltryck med fantasidjur är
fantastiska och en minutiöst utförd scenografi i filmen
”Tillsammans” skapade en perfekt färgstark fond till Lukas
Moodyssons varma regi. Men det var med en kortfilm De Geer för
första gången korsade min väg.
”Jag minns Lena Svedberg” visades i
den allra första delen av Ikon, ett program som sändes i SVT åren
1999-2002 och riktade in sig på dokumentärfilmer i det kortare
formatet. Carl Johan De Geer's film golvade mig då, träffade rakt i
magen. Man får komma ihåg att detta var sex år innan Youtube
överhuvudtaget fanns och under flera år önskade jag att jag skulle
få möjlighet att se filmen igen men visste inte hur. Idag, 15 år
senare, är det enkelt. Som så mycket annat finns ”Jag minns Lena
Svedberg” uppladdad bara ett behändigt musklick bort.
Vad var det som golvade mig? Historien
om en människa förstås. Sorgen och tragiken, och hur Carl Johan De
Geer med så enkla medel gjorde den levande för tittaren. Han
använder sig av svartvita bilder, mestadels stilla sådana, låter
några suggestiva stråkar loopas i ljudspåret bakom och berättar
sedan med stillsam, tillbakahållen röst om sina minnen av kollegan
Lena Svedberg.
