När jag nyligen slängde upp den andra
delen av min inläggssvit om vinyl trodde jag givetvis att del 3
skulle bli den lyckligt avslutande. I min enfald, men icke. Strax
efter publiceringen började skivspelaren åter kicka iväg den
spelade musikens toner åt alla möjliga skeva håll. Men låt oss ta
det hela från början.
Ni minns det andlöst spännande slutet
på del 2, va? Jag hade alltså tjackat loss en ny skivspelare av
exakt samma märke och modell som den som hade gått åt skogen efter
elfelet i lägenheten. Nu stod den uppackad, installerad och klar och
den första skivan jag lade på tallriken var Docenternas ”Söderns
ros” om jag inte missminner mig. Hur lång tid det tog innan jag
anade oråd minns jag inte exakt. Men det visade sig i alla fall
snart att spelaren diggade att lira skivorna för snabbt och för
långsamt lite då och då. Skoja till det lite när man minst anade
det liksom, så att man kunde tro att Bie Carlsson inte hade stämt
guran ordentligt eller att Joppe Pihlgren sjöng svajigare än
vanligt.
Jag testade givetvis fler skivor, bl.a.
”Boss for leader” med Slagsmålsklubben där ju tonerna är
syntetiska och lättare att upptäcka ovälkomna ojämnheter i. Saken
var klar och jag skrev till nätbutiken som inte vill ta tillbaka
spelaren utan hade som policy att skicka den på reparation upp till
tre gånger innan det kunde bli fråga om byte eller stålet
tillbaka. Och låt mig säga så här, för att göra en lång
historia kortare: De tre gångerna har jag i bloggande stund använt
mig av till fullo.
