Bröderna Marx

Bröderna Marx är ett unikum i filmhistorien. Och i min filmhylla. Ända sedan mamma en eftermiddag på 80-talet tipsade om att det skulle gå en Marx-rulle på TV har jag varit totalt såld på dessa bröders upptåg i svartvitt. På den tiden hade SVT den goda traditionen att med jämna mellanrum visa någon av brödernas filmer, företrädesvis som matinéer under helgerna. Jag har en handfull av dem inspelade på video, och upplever just nu en revival i och med att jag kommit över några av dem på DVD.

Komedier från 30- och 40-talen är förstås inte helt okomplicerade att se med 2000-talsögon. Bröderna Marx' värld vimlar av stereotyper; i de tidigaste filmerna är sexismen stundtals så grovhuggen att man häpnas över att det funnits en tid då det gick att lansera sådant trams utan protester. Å andra sidan kan man 2012 fundera över hur långt Hollywood egentligen har kommit i de här frågorna på 80 år, åtminstone i komedifacket.

Det stereotypa i Marx-filmerna gäller också skildringen av minoriteter. När brödraskaran i ”En dag i vilda västern” övernattar i ett indianläger möter de naturligtvis en fjäderbeklädd, bister hövding med armarna i kors som talar ett indianspråk som mest går ut på att utstöta hårda vokaler. Och när Harpo Marx hamnar i ett afroamerikansk ghetto i ”En dag på kapplöpningarna” är han storögt fascinerad genom ett långt sång- och dansnummer där de svarta visar prov på både gospelstämmor och rytmen i blodet.

De här skildringarna är definitivt exotism men knappast rasism, skulle jag säga. De är hämtade från en annan tidsanda, och istället för att skrika efter censur kan man helt enkelt använda sitt sunda förnuft när man ser filmerna idag, på samma sätt som när man läser om Pippi Långstrumps pappa ”negerkungen” i Astrid Lindgrens första böcker.

Nu har jag snackat om de svaga bitarna, men dessa står sig ändå slätt mot de verkliga styrkorna hos Bröderna Marx. Groucho far runt med cigarr och målad mustasch och droppar litervis med oneliners omkring sig. Harpo är pajasen utan tal vilket gör honom till en mästare på mimik och vilt kroppsspråk när han ska förklara något. Chico, slutligen, är den mest normala av de tre och ser alltid till att passera ett piano där hans fingrar kan briljera i kvicka ragtime-stycken.

Om jag ska välja en personlig favvis bland filmerna blir det ”En dag i varuhuset” från 1941. Det har här gått tolv år sedan långfilmsdebuten och bröderna har tagit tydliga steg från den tidens mest anarkistiska humor till mer strukturerade berättelser, varav detta kan sägas vara den sista från deras mest gyllene era. Storyn är densamma som i de flesta av deras filmer: brödratrion hjälper ett ungt, idealistiskt och förälskat par att klara sig ur en ekonomisk knipa och ställs mot lömska, hårdföra skurkar. Blixtrande slapstick och verbala kvickheter samt några mer eller mindre daterade sång- och danssscener följer, och slutuppgörelsen är i vanlig ordning spektakulär.

En sisådär 25 år har alltså gått sedan min mamma introducerade mitt barndomsjag för Bröderna Marx. Jag skrattade då och gör det fortfarande. Gammaldags eller inte, feelgood-underhållning i den här klassen görs helt enkelt inte längre.

The return of Slagsmålsklubben

Jorå, det finns uppenbarligen en musikalisk framtid även efter Melodifestivalen. I onsdags släppte nämligen Sveriges finaste Slagsmålsklubben sin nya singel ”Jake blood” med tillhörande video, och albumet ”The garage” är utlovat senare i vår. Under vintern har jag införskaffat bandets tre tidigare officiella album ”Den svenske disco”, ”Sagan om konungens årsinskomst” och ”Boss for leader” och som ni vet är jag svårt såld på det mesta de här snubbarna företar sig framför syntar, laptops och mixerbord.

Hur funkar då nya singeln? Ja, vid en första lyssning slås man av hur mörkt och hårt det låter. Nog för att bandet visade upp en tyngre sida redan med 2007 års ”Sponsored by destiny”, men här är det mer The Knife-vibbar än någonsin tidigare. Något som förstås förstärks av videon vars stjärngosseklädda slagsmålsmedlemmar i svart trollskog känns som en ganska träffsäker passning till estetiken hos just The Knife.

”Jake blood” växer några snäpp för varje lyssning – precis som all musik med högt bäst-före-datum gör. Nyanserna i ljudbilden träder fram, och även om låten än så länge inte placerat sig i toppskiktet på min playlist så är potentialen till blivande dansgolvsfavvis ändå klart påtaglig.

Slagsmålsklubben är klara för ett gäng festivaler i Europa under våren, och listan över bokningar lär växa parallellt med skivsläpp och P3-snurr. Det går alltså redan nu att se fram emot en lång och dansant sommar!

Efter finalen

Så var Den Färgsprakande Musikaliska Festligheten förbi för den här gången. Jag har väl egentligen inte så jättemycket nytt att säga. Det blev de två stora förhandsfavvisarna som gjorde upp om guldet, och även om jag tycker att både Danny och Loreen förtjänade att ingå i toppstriden så gillade jag nog ändå ”Amazing” snäppet bättre än ”Euphoria” just här i finalen. Dock klart kul att Loreen tog hem segern, och kanske extra välförtjänt eftersom det känns som att folk faktiskt har röstat på hennes låt, medan Danny ju ärligt talat haft extra draghjälp redan från början bara genom att vara Danny.

Mer då? Thorsten Flinck tenderade att vara nån halvtakt före musiken i slutet av sitt nummer, men det räckte ändå för att få den tredje största andelen telefonröster, varav en faktiskt var min. Ranelid däremot säkrade jumboplatsen rätt omgående. Jag vet inte om textkorrigeringar, skäggstubb och ett par extended ”Herrrrrregud!”-utrop var tänkta att höja låtens potential till mirakel, men det blev i alla fall platt fall. Sara Li kämpade på så gott hon kunde framför det där technobeatet som jag ändå gillat från start, men förgäves.

En sak om Molly Sandén förresten. Att hennes "Why am I crying" gick till final medan Sonja Aldéns ”I din himmel” inte ens klarade sig halvvägs genom en deltävling berodde väl främst på att Molly Sandén är just Molly Sandén och att människor berördes mer av hennes text och dess associationer till uppbrottet med en viss tidigare schlagervinnare. Och det kan man väl förstå, men jag anser fortfarande att ”I din himmel” är en klart mycket bättre ballad.

Hur som helst, Melodifestivalen 2012 är alltså över och jag kommer minsann på mig själv med att tycka att det känns lite tomt. Flera bidrag kommer dock att leva vidare och trogna bloggföljare vet vilka som ligger stabilt på min A-lista och kommer att fortsätta göra så ett tag framöver. Frågan är bara vad den här bloggen ska handla om nu?

Andra Chansen

En diffus trötthet och skallvärk under helgen hindrar mig givetvis inte från att fortsätta bevaka hela Sveriges musikangelägenhet som nu går in på sista varvet. Andra Chansen är dock Melodifestivalens absolut svagaste och mest tålamodsprövande del. Bra låtar tjänar på att höras fler gånger än en, men överdoseringen är aldrig så nära som under just de här 90 minuterna. Och vem skulle allvarligt talat vilja förlora i en duell mot Sean Banan?

Anyway, att betygsätta låtarna ännu en gång känns rätt meningslöst då jag just i de här fallen inte hade ändrat mig nämnvärt från premiärlyssningarna. Med ett undantag: Jag är fullt beredd att sänka Top Cats' tidigare trea till en tvåa, och höja Timotej ett snäpp till en fyra. Men det har mer att göra med att jag nyligen lånade Melodifestivalen-skivan av en kompis och därigenom har slagits av hur mycket vissa låtar verkligen har att vinna på att man slipper se artisternas framträdanden (Marie Serneholts ”Salt and pepper” är därmed snuddande nära ett toppbetyg här). Flertalet av de 32 låtarna får en att undra varför man överhuvudtaget är kvar framför stereon (eller TV:n) och inte jagar upp ett uppdaterat dansgolv istället.

Och mycket kan sägas om maestro Flinck, men ögonblicket när han vann den avslutande duellen mot, eh, Sina Samadi kändes ändå klart befriande. Årets två mesta snackisar, Flinck och Ranelid, har nu alltså båda lyckats ta sig till finalplats i Globen. Nån seriös chans lär de dock knappast ha mot Danny och... ja, förhandstippningarna går ju ut på att Loreen blir den verkliga motståndaren, medan jag själv har fått för mig att Ulrik Munther kommer att utmana med hjälp av en hårt lobbande, knappt tonårig fanbase. Tja, om en sisådär 146 timmar har vi svaret.