Komedier från 30- och 40-talen är förstås inte helt okomplicerade att se med 2000-talsögon. Bröderna Marx' värld vimlar av stereotyper; i de tidigaste filmerna är sexismen stundtals så grovhuggen att man häpnas över att det funnits en tid då det gick att lansera sådant trams utan protester. Å andra sidan kan man 2012 fundera över hur långt Hollywood egentligen har kommit i de här frågorna på 80 år, åtminstone i komedifacket.
Det stereotypa i Marx-filmerna gäller också skildringen av minoriteter. När brödraskaran i ”En dag i vilda västern” övernattar i ett indianläger möter de naturligtvis en fjäderbeklädd, bister hövding med armarna i kors som talar ett indianspråk som mest går ut på att utstöta hårda vokaler. Och när Harpo Marx hamnar i ett afroamerikansk ghetto i ”En dag på kapplöpningarna” är han storögt fascinerad genom ett långt sång- och dansnummer där de svarta visar prov på både gospelstämmor och rytmen i blodet.
De här skildringarna är definitivt exotism men knappast rasism, skulle jag säga. De är hämtade från en annan tidsanda, och istället för att skrika efter censur kan man helt enkelt använda sitt sunda förnuft när man ser filmerna idag, på samma sätt som när man läser om Pippi Långstrumps pappa ”negerkungen” i Astrid Lindgrens första böcker.
Nu har jag snackat om de svaga bitarna, men dessa står sig ändå slätt mot de verkliga styrkorna hos Bröderna Marx. Groucho far runt med cigarr och målad mustasch och droppar litervis med oneliners omkring sig. Harpo är pajasen utan tal vilket gör honom till en mästare på mimik och vilt kroppsspråk när han ska förklara något. Chico, slutligen, är den mest normala av de tre och ser alltid till att passera ett piano där hans fingrar kan briljera i kvicka ragtime-stycken.
Om jag ska välja en personlig favvis bland filmerna blir det ”En dag i varuhuset” från 1941. Det har här gått tolv år sedan långfilmsdebuten och bröderna har tagit tydliga steg från den tidens mest anarkistiska humor till mer strukturerade berättelser, varav detta kan sägas vara den sista från deras mest gyllene era. Storyn är densamma som i de flesta av deras filmer: brödratrion hjälper ett ungt, idealistiskt och förälskat par att klara sig ur en ekonomisk knipa och ställs mot lömska, hårdföra skurkar. Blixtrande slapstick och verbala kvickheter samt några mer eller mindre daterade sång- och danssscener följer, och slutuppgörelsen är i vanlig ordning spektakulär.
En sisådär 25 år har alltså gått sedan min mamma introducerade mitt barndomsjag för Bröderna Marx. Jag skrattade då och gör det fortfarande. Gammaldags eller inte, feelgood-underhållning i den här klassen görs helt enkelt inte längre.
