En diffus trötthet och skallvärk under helgen hindrar mig givetvis inte från att fortsätta bevaka hela Sveriges musikangelägenhet som nu går in på sista varvet. Andra Chansen är dock Melodifestivalens absolut svagaste och mest tålamodsprövande del. Bra låtar tjänar på att höras fler gånger än en, men överdoseringen är aldrig så nära som under just de här 90 minuterna. Och vem skulle allvarligt talat vilja förlora i en duell mot Sean Banan?
Anyway, att betygsätta låtarna ännu en gång känns rätt meningslöst då jag just i de här fallen inte hade ändrat mig nämnvärt från premiärlyssningarna. Med ett undantag: Jag är fullt beredd att sänka Top Cats' tidigare trea till en tvåa, och höja Timotej ett snäpp till en fyra. Men det har mer att göra med att jag nyligen lånade Melodifestivalen-skivan av en kompis och därigenom har slagits av hur mycket vissa låtar verkligen har att vinna på att man slipper se artisternas framträdanden (Marie Serneholts ”Salt and pepper” är därmed snuddande nära ett toppbetyg här). Flertalet av de 32 låtarna får en att undra varför man överhuvudtaget är kvar framför stereon (eller TV:n) och inte jagar upp ett uppdaterat dansgolv istället.
Och mycket kan sägas om maestro Flinck, men ögonblicket när han vann den avslutande duellen mot, eh, Sina Samadi kändes ändå klart befriande. Årets två mesta snackisar, Flinck och Ranelid, har nu alltså båda lyckats ta sig till finalplats i Globen. Nån seriös chans lär de dock knappast ha mot Danny och... ja, förhandstippningarna går ju ut på att Loreen blir den verkliga motståndaren, medan jag själv har fått för mig att Ulrik Munther kommer att utmana med hjälp av en hårt lobbande, knappt tonårig fanbase. Tja, om en sisådär 146 timmar har vi svaret.
