Så var Den Färgsprakande Musikaliska Festligheten förbi för den här gången. Jag har väl egentligen inte så jättemycket nytt att säga. Det blev de två stora förhandsfavvisarna som gjorde upp om guldet, och även om jag tycker att både Danny och Loreen förtjänade att ingå i toppstriden så gillade jag nog ändå ”Amazing” snäppet bättre än ”Euphoria” just här i finalen. Dock klart kul att Loreen tog hem segern, och kanske extra välförtjänt eftersom det känns som att folk faktiskt har röstat på hennes låt, medan Danny ju ärligt talat haft extra draghjälp redan från början bara genom att vara Danny.
Mer då? Thorsten Flinck tenderade att vara nån halvtakt före musiken i slutet av sitt nummer, men det räckte ändå för att få den tredje största andelen telefonröster, varav en faktiskt var min. Ranelid däremot säkrade jumboplatsen rätt omgående. Jag vet inte om textkorrigeringar, skäggstubb och ett par extended ”Herrrrrregud!”-utrop var tänkta att höja låtens potential till mirakel, men det blev i alla fall platt fall. Sara Li kämpade på så gott hon kunde framför det där technobeatet som jag ändå gillat från start, men förgäves.
En sak om Molly Sandén förresten. Att hennes "Why am I crying" gick till final medan Sonja Aldéns ”I din himmel” inte ens klarade sig halvvägs genom en deltävling berodde väl främst på att Molly Sandén är just Molly Sandén och att människor berördes mer av hennes text och dess associationer till uppbrottet med en viss tidigare schlagervinnare. Och det kan man väl förstå, men jag anser fortfarande att ”I din himmel” är en klart mycket bättre ballad.
Hur som helst, Melodifestivalen 2012 är alltså över och jag kommer minsann på mig själv med att tycka att det känns lite tomt. Flera bidrag kommer dock att leva vidare och trogna bloggföljare vet vilka som ligger stabilt på min A-lista och kommer att fortsätta göra så ett tag framöver. Frågan är bara vad den här bloggen ska handla om nu?
