Så vad ska jag skriva om då? Tja, efter att ikväll ha tagit
del av ännu ett avsnitt av Niklas Strömstedts TV-program ”Tack för musiken” –
denna gång med Darin som gäst – ligger det ju nära till hands att dribbla lite
om det här med musikaliska möten. För det är ju onekligen en trend som håller i
sig. Förutom ”Tack för musiken” har ”Så mycket bättre” och ”Moraeus med mera”
kört nya, publikt framgångsrika TV-säsonger under 2012.
Hur nytt eller gammalt är egentligen det här konceptet? Jag
vill själv gärna ha det till att det började på allvar nånstans när Laakso bjöd
in Peter Jöback i studion för att göra duetten ”Italy vs Helsinki” 2007. Eller kanske
sex år tidigare när Håkan Hellström gick upp på Skansen allsångsscen för första
gången.
Det jag menar är att det är de oväntade musikaliska mötena som är de verkligt intressanta, och som
skapar framgången hos den här typen av program. När Ane Brun gör en hel
duettskiva tillsammans med artister som är lika creddiga som henne själv (Madrugada,
Lars Bygdén, Tingsek, Tobias Fröberg…) är det förmodligen himmelskt för hennes
fans, men inte särskilt innovativt. En helt annan nerv uppstår däremot när hon
kör ”Do you remember” i Kalle Moraeus’ konserttält vid Orsasjön och i anslutning
käkar lunch med Malena Ernman, Timbuktu och Linnéa Olsson.
Så, även om exempelvis ”Så mycket bättre” inte funkade lika väl 2012 som tidigare säsonger och även om konceptet riskerar att bli krystat i längden så omfamnar jag ändå de öppensinnade mötena mellan det så kallat creddiga och det som betecknas mainstream. Det är faktiskt något genuint fint med dem, och jag hoppas vi får se fler goda exempel under 2013. I de bästa stunderna lyckas dessa möten beröra på sätt som går bortom musiken.
