Jag skrev själv under, med viss tvekan. Och när jag nu läser
debattartiklarna i Dagen för och emot Adventsuppropet och dess syfte hittar jag helt
klart hållbara argument och tankar från båda sidor, men kanske framför allt
från den som valde att inte skriva under protestlistorna. Jag behöver absolut
inte ångra min underskrift, men inser också efter att ha läst debattartikeln ”Adventsuppropet
problematiskt” och dess efterföljande reaktioner att frågan kanske inte
förtjänade riktigt så stor uppmärksamhet som den fick. Åtminstone inte i
jämförelse med mycket annat som man skulle önska att kristenheten ville höja
sin röst inför.
Nåväl, den diskussionen fortsätter alltså inom de kristna
leden, men vart den ska leda vet jag ärligt talat inte. För icke troende
riskerar den nog bara att spä på föreställningarna om en sluten kyrka som vänder
blickarna inåt.
Religionen diskuterades även i SVT:s ”Annas eviga” häromdagen. Och faktiskt: Lena Andersson, som vanligtvis inte imponerar på mig med sina raljerande texter om tro och religion, inkasserade ett och annat medhåll från min sida. Okej att vi inte håller med varandra i grundfrågan, men hon kunde argumentera för sin sak på ett sansat vis och jag skriver absolut under på ifrågasättandet av ”traditioner som motiverar sig själva”.
Och det är väl egentligen någonstans där som skiljelinjen
går mellan religion och tro, tänker jag. Religionen bygger i mångt och mycket
på just traditioner och ritualer, medan tron börjar i en osynlig punkt i
hjärtat. Den kan få en att börja söka i religiösa uttrycksformer, det är sant. Men
den svävar fritt, och söker ett hopp och ett hem som egentligen är för stort för
att låta sig ramas in av mänskliga konstruktioner.
