Varje påsk är det likadant. Jag har gått tillbaka till mina blogginlägg från de senaste två årens påskhelger och fått det bekräftat. Min bekännelse som kristen ställs på sin spets, jag söker ett sätt att förhålla mig till helgens budskap. Något som för mig är lika klurigt varje år. Kanske mer för varje år. I brist på förmåga att förstå eller ta in, söker jag mig bortom eller kanske igenom för att hitta fram till en kärna. Och kärnan jag hittar här är hopp.
Ett slitet ord. Men skildringen av Jesus uppståndelse efter lidande och död sammanfattas väl till sist i just det, tänker jag. Hoppet om att döden inte får sista ordet. Hoppet om återseendet. Hoppet om livet som vinner.
Eller som Carl Johan De Geer uttryckte det i en kommentar på mitt påskinlägg för två år sedan: ”Jag kan inte förstå det. Men jag kan förstå behovet av det. Skräcken för den egna döden skapar tankar på alternativa utvägar.”
Är det verkligen så enkelt? En hypotetisk fråga, inser jag, eftersom jag nog aldrig någonsin tänkt mig döden som det definitiva slutet. En ofrånkomlig följd av min uppväxt i ett kristet och kyrkligt hem kanske. Eller också av någonting annat.
Det jag avundas den konsekvente ateisten är detta: att ha försäkrat sig helt mot en viss sorts besvikelse. Genom att avfärda tron på något högre slipper man följaktligen bli besviken på detta något eller denna Gud. Vilket samtidigt måste innebära att man också släppt hoppet om något fortsatt bortom det synliga.
Och det kan jag inte göra. Jag väljer hoppet, även om det innebär risken att bli besviken. Jag gör det med alla dem i åtanke som rycks från denna värld för tidigt, för alla som sakta bryts ner och tynar bort, för alla som bara hinner möta orättvisor och förnedring. Påsken och uppståndelsen handlar om hopp, och frågar du mig idag svarar jag att jag kommer fortsätta välja hoppet så länge jag lever. Jag ser inga alternativ.
