Specialerbjudandena börjar hagla direkt. Det räcker att närma sig en svart hoodie med fyra stormtroopers gående över Abbey Road. T-shirtar som känns snygga och lite lagom exklusiva hittar jag senare i vilken kitschig souvenirbutik som helst runt Picadilly. Samma skit överallt. Men känslan är ohjälpligt mer alternativ och cool just här.
I ett hörn sitter en hipp yngling och lirar dubstep-demos för ett par påtagligt intresserade kids i samma ålder. Jag fingrar på en svartvit Ska-tröja och några suddiga punkpins. Bara ta ut pengar och sedan komma tillbaka, tänker jag. Man lär sig aldrig.
Vid brofästet på motsatt sida om Camden Lock riggar ett band upp och bara kör. Jag tänker på det brittiska musikundret. Det låter bekant, indierock som siktar mot arenorna. Kanske når de dit en dag. Livemusik är ren och skär livskvalitet. Jag applåderar några låtar och går vidare över vattnet.
Hur många affärer och marknadsbås kan det finnas? Jag försöker ha koll men tappar bort mig, vet inte var jag varit och inte. Har nätt och jämnt koll på vilken våning. Fascinationen är dock konstant. Ett par kvadratmeter med reggae och ska på vinyl. Skinheadbutiken ”Oi! Oi!” som jag bara vågar gå igenom som hastigast. Försäljningen av begagnade kläder är det märkligaste. De minst attraktiva grejerna på Myrorna i Sverige går här aldrig iväg för under 10 pund. Jag går nästan på tricket.
Grytorna ryker och doftar av nylagade rätter från Vietnam, Indien och Brasilien. Trots alla gratis smakprov jag erbjuds väljer jag till sist en rykande färsk klassisk pasta bolognese hos en hygglig italienare. Vi småsnackar lite och att prata engelska med någon som själv inte har det som modersmål är alltid det bekvämaste.
Legendariska affären Cyberdog har kontrollerade insläpp och utsläpp. Alla vill in. Neonbelysning, rave och techno på kroglik ljudvolym och två dansare på varsin balkong i första rummet. Tre våningar med ultraviolett ljus, freakade prylar och kläder. Sexleksaker och 18-årsgräns i källaren. Alla vill uppleva Cyberdog men hur många av oss som köpt något när vi kommer ut är oklart.
En färskpressad vitamindrink slinker ner medan en kille i pepitarutig kavaj, chinos och converse lirar teman ur ”Titanic” och ”Sagan om Ringen” på ett piano. Jag fastnar sedan i en liten klunga runt en asiatiskt född trollkarl i 50-årsåldern. Han är helt grym. Och rolig. Nästan så att jag för sekunder överväger att köpa loss en magisk kortlek trots att jag vanligtvis tycker det är bland det tristaste som finns.
Ute vid brofästet har ett nytt band riggat upp. Rockabilly den här gången. Svänger som tusan, innan ett distinkt regn hastigt avslutar spelningen. Och det är här jag inser att sju timmar har gått och att allt är på väg att stänga. Hastar mellan nedmonterade marknadsstånd bara för att upptäcka att tröjor, pins och skivor jag hade valt ut är sålda eller nedpackade. Regnet piskar på ordentligt nu. Drar mössan över öronen och inser att Camden har gjort sitt för den här gången.
Dagen därpå tar jag en sista engelsk frulle, eller om man hellre ska likna det vid en brunch, och hänger i ett soligt och folkmyllrande Kensington Garden innan det är dags att ta tunnelbanan mot flygplatsen igen. På planet hem irriterar jag mig över att brittisk-engelskan är utbytt mot svenska. Det låter kantigt och tråkigt och ingen snackar nåt vettigt. Väl nere på svensk mark köper jag loss ett par vegetariska pizza slices och äter dem stående på centralstationen. Stockholm känns litet.
