På papperet är de båda serierna väldigt lika varandra. Samma arbetsgrupp bestående av snutar, rättsläkare och dylikt utreder ett snårigt brott och kämpar samtidigt med relationsmässiga spänningar inom gruppen. Inga ovanligheter alltså.
I praktiken är det dock skillnad. Medan ”Graven” är en svinbra serie som jag fick tvinga mig till att inte kolla i ett svep (8 timmar), är ”Morden” en rätt sömnig historia som krävde ett antal veckor för att komma igenom. Vad detta beror på kan man ju spekulera kring. Kanske på att det byttes regissör mellan de båda serierna. Kanske på att manusförfattarna kände sig oinspirerade inför en andra omgång. Eller kanske på att Stefan Sauk i pälsmössa med öronlappar inte skrämmer för fem öre utan mer känns som en flera år försenad spinoff på Lorry. (Ni behöver inte vara oroliga, jag spoilar inte ”Morden” genom att avslöja den detaljen.)
Eller så är det i själva verket så att ”Morden” faktiskt är en helt okej serie, men bleknar bort så fullständigt när den ställs bredvid sin föregångare ”Graven”. Som en filmisk motsvarighet till förhållandet mellan Weezer's debutskiva och dess uppföljare ”Pinkerton” ungefär.
Ja ja. Jag rekommenderar i alla fall ”Graven” hårt då den är en väldigt nära fulländad pusseldeckare, draperad i massvis av spänning och mystik och bjuder på klockrena insatser av Kjell Bergqvist, Göran Ragnerstam, Annika Hallin, Cecilia Nilsson och Jens Hultin. ”Morden” är en okej bonus som bärs upp av snygga, blåsiga skärgårdsmiljöer. Men det är föregångaren jag vet att jag kommer återvända till.
