Nostalgin kickar in direkt med de
inledande takterna av signaturmelodin. Kurt och Arne försöker med
gemensamma krafter navigera fram den dubbelstyrda blåröda bilen och
kraschar sedermera in i staketet vid en liten kolonistuga mittemellan
motorled och järnvägsspår i Göteborg. I den där lilla stugan
packar de in sig själva och damorkestern och sänder sedan 5 avsnitt
av ”Kurt Olssons television”.
Slående är att showens självutnämnda
stjärna är mer påfrestande än jag minns honom. Det speedade
stämningsläget och nyckerna hörde och hör ju till, men då och då
kör Kurtan definitivt över gränsen och blir bara en otrevlig och
jobbig idiot. Scenen där han just mosat sin svägerskas fot med
bilen är exakt den där sadistiska typen av Basil Fawlty-humor som
jag personligen har väldigt svårt för.
Han är dessutom mer eller mindre
subtilt sexistisk. Återkommande är flirtandet med damorkesterns
Gudrun, som i varje avsnitt tilldelas Guldnoten för sina insatser,
en liten pin som naturligtvis alltid ska fästas i brösthöjd av
Kurtan själv. Gubbsjukheten ligger här ändå lågt jämfört med
uppföljaren ”Kurt Olssons sommartelevision” som jag återkommer
till snart. (Och i jämförelse med en samtida TV-produktion som
”Solstollarna” framstår Kurt Olsson förstås som en fullödig
feminist.)
Men trots klaversprång som de ovan är
det svårt att förneka att Lasse Brandeby var en sann komisk virtuos
när han väl lät Kurt Olsson briljera. Höjdpunkterna här är
bl.a. klassiska pyssel som att göra en tvålkopp av ett bregottpaket
eller en blomvas av en diskmedelsflaska. Det bjuds också reportage
inifrån Sveriges Television i Göteborg och stadsreportage från
samma stad. I jämförelse med uppföljaren två år senare är det
tydligt att dessa utflykter inte var riktigt förfinade ännu.
Potentialen till kommande stordåd är tydliga men ännu inte helt
frisläppta.
Tillsammans med damorkestern lirar
Kurtan i varje avsnitt också ett par gamla svenska popklassiker som
t.ex. ”Flickor bak i bilen”, ”Läppstift på din krage” och
”Leva livet”. Jag har svårt att tänka mig att dagens 10-åringar
skulle tycka att detta svänger överhuvudtaget, men i mina öron är
det minst lika mycket tajt örongodis nu som då. Just
finalprogrammets ”Leva livet”, där orkestern med ett självklart
sväng bär fram Kurtans stilfullt stiffa kroppsspråk, snuddar
rentav vid euforiska höjder.
