”Kurt Olssons sommartelevision” är
en deluxe-version av sin föregångare ”Kurt Olssons
television”. Sex avsnitt istället för fem, som sträcker sig över
40 minuter mot tidigare 30, och kolonistugan är utbytt mot en
husvagn som nu fungerar som ambulerande studio. Varje avsnitt inleds
med att Kurt och Arne dänger bilen rakt in i en hage med olika slags
djur innan de startar sändningen inifrån vagnen.
Kurtan är alltjämt störigt
osympatisk stundtals, och sexismen jag nämnde i förra inlägget
yttrar sig bl.a. i några ”roliga” anspelningar på kvinnobröst.
Det är dessutom upprepade kommentarer om Gudruns ”lilla
triangel” vilket alltid följs av kastvindar av pålagda
skratt. Det hela blir till sist konfunderande på samma sätt som när
Love Antell i årets säsong av ”Så mycket bättre” funderar
över om Orups texter är så snuskiga som de ofta ger sken av. Är
det uttänkt, eller bara något som lyssnaren skapar själv i sitt
eget huvud? Här har nog varken jag eller Love Antell lyckats knäcka
koden ännu.
Men dessa skeva inslag samsas också med odiskutabelt gnistrande ögonblick, och
jag tänker då främst på ”Sverige i verkligheten”-reportagen
som nu är förfinade och bl.a. innehåller den klassiska
broöppningen. Den håller fortfarande, men en minst lika stark
uppvisning är den när Kurt Olsson springer runt med mikrofon på
Liseberg vid öppningsdags och intervjuar Flumeride-passagerare. Båda
reportagen definierar med precision vad det var som gjorde Kurtan till en av min barndoms verkliga idoler.
Exklusivt för den här säsongen är
även en deckare, inspelad i ett skimrande sommarvackert Marstrand
med Kurt, Arne och Gudrun i huvudrollerna. Och så är det
musik förstås. Damorkestern – där pianisten Elisabeth
Engdahl-Gustafsson står för samtliga arrangemang – flyttar i de
här avsnitten ut ur studion för att kompa Kurt vid exempelvis en
badsjö, i ett militärtält eller på Göteborgs centralstation. Det
låter fortfarande hopplöst otidsenligt – och alldeles fantastiskt
bra!
Summa summarum för hela boxen: En del
grejer som definitivt inte åldrats med stil, jämsides med odödlig
svensk humor och svårslagen nostalgi. Utgåvans stora svaghet ligger
dock i att den inte inkluderar den specialversion av ”Kurt
Olssons television” som spelades in som tävlingsbidrag till
TV-festivalen i Montreux 1989. En obegriplig miss, då den versionen
finslipade konceptet till nästan perfektion och helt logiskt gav
Kurt Olsson det så kallade Chaplin-priset i Montreux det året. Att
ge ut denna femstjärniga – och sedermera oöverträffade –
insats på DVD vore inget annat än en kulturell välgärning.
