Oh, my goodness! Jag har just avaktiverat mitt
Facebook-konto. I den mån det nu går förstås – once on the
internet, always on the silly internet – men efter att ha snackat
i åratal om detta, till mångas munterhet, känns det nu som en
triumf och lättnad att det äntligen är gjort. Även om jag darrade
något inför sista klicket, vid åsynen av profilbilderna på en
handfull av mina kontakter som enligt det stora sociala mediet kommer
att sakna mig. Tja, de som verkligen kommer lida av det lär höra av
sig ändå, via andra kanaler, det vågar jag bestämt påstå utan
att verka märkvärdig på nåt vis.
I samma veva skriver jag härmed också
mitt sista blogginlägg på obestämd tid. Jag känner helt enkelt
att jag nu behöver fokusera på viktigare saker i livet än
uppdateringar som riskerar att halka efter. Samma sak med Fejjan. Det
må vara att slå in öppna dörrar att anklaga det mediet för att
vara det universella bekräftelsebehovets guldaltare, men jag känner
verkligen att det får vara nog nån gång. Jag behöver inte ens
peka finger åt något annat håll än mitt eget, jag jagar ”likes”
och kommentarer lika mycket som någon annan de gånger jag slänger
upp en ny bild eller putslustig status. Ingen kommer undan.
Hur det nu blir i praktiken att inte ha
tillgång till allt det där, och hur mycket jag kommer att missa –
det ser jag bara fram emot att få reda på, om än med en viss hisnande känsla samtidigt. Fr.o.m. nu nås
jag alltså bara via min telefon eller mail. Har du inte numret eller
adressen? Kolla eniro eller kontakta Försvarets Radioanstalt.