För att uttrycka sig i klartext: ”The Garage” är Slagsmålsklubbens klart sämsta skiva hittills. Och förklaringen är enkel: Bandet har fått för sig att droppa sitt naivistiska blipblop-universum till förmån för ett mer vuxet sound som mer går ut på repetitiva beats än flipperspelsmelodier. Singeln ”Jake Blood” var den suggestiva förvarningen på vad som komma skulle.
Även jag fattade förstås att bandet inte kunde göra låtar som ”Vi och Olle” för all evighet – det är självklart positivt när ett band vill utvecklas istället för att stå still. Men även om senare grejer som ”Hänt” och ”Sponsored by Destiny” har en tyngre approach finns melodisinnet ändå tydligt kvar där under den mörkare ytan. Framför allt finns det en framåtrörelse i de låtarna. På ”The Garage” vetetusan. Flera av låtarna känns mer hypnotiskt snurrande runt sin egen axel, och i ”Come on Anybody” börjar jag undra om skivan hakat upp sig. Låten går knappt att lyssna klart på överhuvudtaget.
Visst växer ”The Garage” efterhand – det är trots allt Slagsmålsklubben vi snackar om här! – men det är bara i korta ögonblick som den tangerar nivån hos tidigare storverk. Den lär definitivt bli en skiva som jag kommer spela oftare än jag lyssnar på, om man säger så. Klart bäst är nämnda singeln ”Jake Blood” tillsammans med ”Snälla TV Plz”. Och så ”Opening the Garage” då, ett finstämt litet intro som bär tydliga drag av svenska sommarpsalmer. Tyvärr fick den inte visa väg för resten av skivan.
