Mer populärkultur, denna gång med en klart allmänbildande touch. I helgen var jag nämligen på bio och såg ”The Iron Lady”, filmen om Margaret Thatcher. Från min barndom har jag korta minnesbilder av denna legendariska brittiska politiker; nyhetsinslag på TV där en tant som verkar sträng talar med ryggen vänd åt en massa kostymklädda gubbar som högljutt kommenterar det som sägs. ”En riktig isbit!” minns jag att mamma säger om tanten, och så skrattar hon lite. Mamma alltså.
Regissören Phyllida Lloyd verkar dock inte ha kunnat bestämma sig för vilken film hon velat göra. ”The Iron Lady” är bara till hälften en skildring av Margaret Thatchers politiska liv, den andra halvan är berättelsen om en gammal människa som glider in i demens. Och även om båda delarna övertygar – Meryl Streep är helt knäckande bra i huvudrollen – blir jag besviken över att det politiska 70- och 80-talet inte får ett större utrymme. Varje gång man tycker att historien löper på som bäst kastas man åter tillbaka till nutiden och den åldrade Thatchers vandring genom minnen och glömska. Den skildringen är gripande och tankeväckande, men får som sagt lite för stort utrymme just här.
När jag berättar om filmen för en arbetskamrat som är uppvuxen i England har han sina egna personliga minnen av Thatcher-eran. En mörk period, säger han, och berättar om hur hårt fackföreningsrörelsen behandlades och hur demonstrationer mot Falklandskriget ibland slogs ner på sätt som aldrig kom fram ordentligt i media. Det var inte för inte som Margaret Thatcher fick sitt alias Järnladyn. Se gärna filmen, men utan att räkna med någon heltäckande historisk skildring av politikern som blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.
