Miljöpartiets Gustav Fridolin var den enda som inte ägnade sitt inledningssnack åt att dissa motståndarna. Ett klart unikt anslag.
Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, svarade ett rakt nej på frågan om Sverige ska kränga vapen till diktaturer. Det gjorde inte Reinfeldt.
Kristdemokraternas Göran Hägglund svarade nej på samma fråga, och erkände att nuvarande lagstiftning är kass som tillåter vapenexport till totalitära stater. Plus i kanten för självrannsakan där.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav ett allmänt pressat intryck genom hela debatten.
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, ville koppla minst två diskussionsfrågor direkt till invandringspolitiken, dock inte vapenexportfrågan. Inte helt logiskt, va? En diktaturstat som riktar köpta vapen mot sin egen befolkning borde väl rimligtvis innebära ökade flyktingströmmar som ska ta vägen någonstans.
Det var dock ett minus att just migrationspolitiken aldrig fanns med som fast programpunkt. Den tystnaden tjänar som vanligt bara Sverigedemokraterna på.
Socialdemokraternas Stefan Löfvén försökte öppna dörren för ett blocköverskridande samtal om energipolitiken. Diskussion utan prestige, hette det, och att samtal över gränserna är att ta ansvar för Sverige. Helt rätt inställning; återstår dock att se om det är något mer än vackra ord.
För övrigt är det fascinerande hur mycket retoriken och ansiktet utåt betyder i politiken. Jag hade rätt höga förväntningar på Jonas Sjöstedt men tycker att han från start föll in i ledet med uttjatade raljerande attacker. Och så vill man kanske ha just en vänsterledare. Men jag har samma förväntningar på Sjöstedt som på alla andra partiledare – nämligen att de i första hand ska presentera och förklara sitt partis politik istället för att påpeka hur mycket motståndarsidans idéer suger. Pajkastning som debattform är en viktig orsak till det så kallade politikerföraktet.
Men om jag ändå måste välja en favvis i den här showen av dissande och raljerande retorik så får det faktiskt bli Folkpartiets Jan Björklund. Det är kanske bara min lokalpatriotiska sida som färgar av sig, men närhelst karln börjar ösa på med sina syrligheter på bred boråsdialekt är TV-underhållningen ett faktum. Säga vad man vill om Alliansen, men i Göran Hägglund och Jan Björklund sitter de inne med valrörelsens främsta komiska talanger.
