Samtidigt som tankarna en dag som denna går till Adam Yauchs familj (han efterlämnar fru, dotter och föräldrar) poppar förstås också mina personliga minnen av hiphop-pionjärerna Beastie Boys upp. Ironiskt nog var just ”Fight for your right” mitt första riktiga möte med bandet. Av alla Beastie Boys-låtar är denna totalparodi på partyhårdrock a la 80-tal den absolut minst representativa, men också den som fått det bredaste genomslaget (så sent som igår kunde den höras över Globens is när Sverige mötte Norge i ishockey). Som Yauch själv uttryckte det några år senare: ”By my recollection it was a joke that went too far”.
Men det var på 90-talet som Beastie Boys på allvar fångade mitt intresse. Den heta sommaren 1994 (med Sveriges sagolika framgångar i fotbolls-VM i USA som fond) införskaffade en kompis Beastie Boys-samlingen ”Some old bullshit”. Skivan var full av rå, taggig hardcorepunk från det tidiga 80-talet, och min kompis bestred helt att detta Beastie Boys skulle bestå av samma killar som samtidigt denna sommar firade breda triumfer med skivan ”Ill communication” i allmänhet och singeln ”Sabotage” i synnerhet. Inte förrän jag hade spelat av min äldre kusins ”Ill communication”-skiva på kassett och kunde spela upp punkattackerna ”Tough guy” och ”Heart attack man” gav polaren med sig.
Just detta att Beastie Boys var en hiphop-trio som aldrig helt slutade vurma för den hardcorepunk de växt upp med, gjorde dem till ett band jag kände en klar respekt för. När jag idag har lyssnat igenom deras dubbelsamling ”The sounds of science” från start till mål slås jag som vanligt av det ständigt lekfulla anslaget och oviljan att ta sig själva på blodigt allvar. Det är tydligt att hiphopen verkligen behövde det här bandet.
Men Beastie Boys, hiphop och musik har på ett vis väldigt liten betydelse just idag. En röst har tystnat och kommer i första hand att saknas som kär livskamrat, pappa och son. Frid över Adam Yauchs minne, tack för all nyfiken kreativitet och inspirerande avtryck i historien.
