Någonstans under sista halvtimmen framstår King Kong plötsligt som den ultimata långfredagsfilmen. Undrar om reklamkanalen som sänder tänkte på det. Jätteapan tar sig målmedvetet upp för Empire State Building, med den lilla människan i ett stadigt grepp i ena handen. Alltmedan kulsprutesalvorna viner runt hans kropp och hela världen verkar vilja honom illa.
Strax före, i en annan TV-kanal, pratar religionshistorikern Karen Armstrong om tron på Gud och på jultomten i Skavlans säsongssammanfattning: ”Skillnaden är att folks syn på tomten utvecklas och mognar med tiden, medan synen på Gud ofta förblir på en mycket barnslig nivå.”
Uppenbarligen har hon rätt. Jag växlar över till King Kong som längst upp på den hisnande höga byggnaden ansätts av bestyckade flygplan. Den stege som Naomi Watts klättrar på rasar från sina fästen, men just när hon tappar taget sträcker Kong ut ena handen och räddar henne från en säker död. Han placerar henne på en trygg plats och fortsätter kampen mot stridsplanen.
Kulsprutorna smattrar, Kong blöder.
Jag gråter när han faller.
