Minsann. Dennis Lyxzén sitter och skriver på en bok om sina år i hardcorebandet Refused. En kusin tipsade mig nyss om saken via SVT:s fina musikblogg PSL. I en intervju där berättar Dennis om sina dagboksanteckningar som ligger till grund för den kommande boken, och om att det blir en berättelse om honom själv under en väldigt speciell tid av hans liv.
Intressant tajming. Precis idag har jag nämligen suttit i mitt barndomshem och städat ur gamla skrivbordslådor. Tajmingen ligger i att jag i en av lådorna hittade original och kopior av de fanzines jag började ge ut under 90-talet. Första numret av Bimbo gavs ut efter Hultsfredsfestivalen 1995. Då var jag 18 år, Dennis Lyxzén var 23 och hade startat Refused fyra år tidigare. Våra vägar korsades sommaren därpå, då Lyxzén en natt kom inspringande på Pampas-scenen i Hultsfred och förklarade att ”Nu blir det punkös!”
Vilket det ju sannerligen också blev. Refused var i sitt esse där. I 45 minuter kändes de som ett oförfalskat kaos av punkigt gitarrskrammel, T-shirts och shorts och korta politiska brandtal mellan hardcoreutbrotten. Hösten 1996 skickade jag en brevintervju till Dennis som snart återkom med utförliga, engagerade svar. När jag sedermera sände honom ett ex av min färdigställda blaska Bimbo # 3 fick jag ett tackbrev tillbaka. Det kan tyckas självklart men betydde mycket för mig då, och säger en hel del om den relation Refused hade till sina fans och om hur vi tyckte att punk- och hardcorerörelsen skulle vara. Ömsesidig respekt.
Två år senare såg jag Refused på nytt, återigen på Hultsfredsfestivalen. Jag läser i Mangelpop # 1 (1998) att jag direkt efteråt tyckte spelningen var utsökt, men den uppfattningen har jag med tiden kommit att ändra. Rille Bengtsson, som gjorde fanzinet Trall-Metall och som jag även brevväxlade med vid den här tiden, upplevde samma konsert som en enorm besvikelse och irriterade sig framför allt på Dennis Lyxzén. ”Han verkar ha blivit en jävla diva, och kostymprydd och sminkad var han”, skrev han uppbragt i Trall-Metall # 6.
Det är alltid lätt att se saker i ett annat ljus när man har facit i hand. Och Rille var på sätt och vis något på spåren där i sin direkta men för all del inte särskilt djuplodande analys. För det vi båda bevittnade där sommaren 1998 var i själva verket början till slutet för Refused. De var ett fantastiskt band som just hade släppt en banbrytande skiva (”The shape of punk to come”), men stod också på randen till ett storhetsvansinne som bara några månader senare skulle få bandet att kollapsa under en pågående turné i USA.
Gitarristen Kristofer Steen skildrar känslosamt denna sista resa i sin dokumentärfilm ”Refused are fucking dead” från 2006. Och nu är det alltså dags för sångaren Lyxzén att skriva sin personliga redogörelse av åren med Refused. Steens film är vacker och suggestiv men knappast romantiserande, och inte heller Lyxzén utlovar något förskönande skimmer över sin version. Det tycks i intervjun som att han har kommit till en punkt av självrannsakan, och att berättelsen lika mycket kommer att bli en resa genom hans egen person som genom ett av 90-talets viktigaste band. Det finns alltså dubbla skäl - minst - att se fram emot boken om Refused.
