Min kära diakon får ett av mina mail för första gången på några år. Att inse sina svaga punkter är sällan roligt, men det är viktigt att ständigt jobba med dem, aldrig låta dem stelna. I hennes bekväma fåtöljer säger hon som vanligt saker som jag hade kunnat lista ut själv. Och det är just det som är grejen. Ibland behövs det någon annan som pekar på självklarheterna, som lyfter fram dem i ljuset och ger processen ny fart. Jag berättar för henne att hon varit viktig för mig genom åren, innan jag ger mig ut i duggregnet igen.
I söndags gick jag till kyrkan. Gudstjänsten byggde i stort sett helt och hållet på vittnesbörd. Det vill säga: vem som helst fick gå fram och berätta om någon personlig upplevelse av Gud. Eller om att uppleva frånvaron av Gud. Här fanns hela spektrat. Allt från att bjuda någon på Singoalla-kex vid rätt tidpunkt, till helande av benskörhet.
Exemplet med Singoalla-kexen är det jag lättast kan relatera till när det gäller min egen tro. Den ligger väl helt enkelt på en Singoalla-nivå, om man så vill. Detta att Gud verkar genom till synes obetydliga ting – exempelvis fabrikstillverkade kex – det känner jag mig helt övertygad om. Jag har själv upplevt det för många gånger för att kunna komma med bortförklaringar. Gud talar genom filmsekvenser, fragment ur låttexter, små detaljer ur vardagslivet – vad som helst, det finns inga koder – och alltid när jag minst hade kunnat förutse det.
Med en sådan inställning riskerar man förstås att bli betraktad som en lättlurad idiot. För det där jag tolkar som gudsupplevelser är ju i själva verkat bara slump och tillfälligheter. Jag säger egentligen inte att den som tycker så har fel. Att en scen ur ”Sagan om ringen” plötsligt blir en knivskarp bild av mina egna personliga funderingar ser ju onekligen ut som något som bara råkar hända. Det är bara det att jag i en sådan situation väljer att se det som något större än så. Väljer att se det som ett trösterikt meddelande från den Gud jag tror på, hur orimligt och idiotiskt det än kan verka.
Det hände alldeles nyss igen.
