Den egensinniga, smått bångstyriga och väldigt behagliga musiken med Komeda fyller rummet denna aprilkväll. Jag kom just hem, och borde skynda mig i säng för att få så många sömntimmar som möjligt inför nästa arbetspass. Det borde jag absolut.
På väg hem märkte jag att den hårda blåsten från tidigare på dagen hade upphört. Luften var fridfull, staden hade det där milda gula ljuset över sig och jag kunde cykla utan motstånd. Frånvaron av stormvindar fick mig att tänka på en vän.
Det var en sak hon berättade för mig en gång, som jag kom att tänka på. Hon skulle förlova sig, och hon och hennes pojkvän hade i förväg sett ut stället - en brygga vid ett större vatten – där det romantiska ringbytet skulle ske. När dagen väl var kommen och de hade tagit sig ut till platsen tillsammans, var himlen grå och luften öste in iskalla kastvindar, vattnet gjorde uppror och träbryggan krängde under dem. Min vän tänkte ”Det här är inte sant. Det här är vår förlovningsdag och vädret är bara total misär.”
Besvikelsen hann aldrig gräva sig djupare än så. I situationen såg min vän plötsligt - berättade hon - liksom en bild av hela tillvaron. Så här är livet. Det är inte och kommer inte alltid att vara vindstilla, ibland är det ansatt av storm och ett allmänt kaos.
Och mitt i detta står nu alltså mina vänner och väljer att ta ett nytt steg framåt. Jag var förstås inte där, men kan ändå se dem framför mig. Vindarna som rister i deras frisyrer, hur de tvingas stå tungt och stadigt på trävirket under dem för att inte tappa balansen. Slutligen också symbolhandlingen för ett gemensamt beslut, stormbyarna till trots.
Komeda har tonat ut. Tjutandet i fönsterkarmarnas glipor har tystnat. God afton, stillhet. Jag hoppas du kommit för att stanna ett tag.
