Jag jobbade i hemtjänsten då. Under
ett år och några somrar efter det körde jag runt med bil i
samhällen, byar och skogar i Västergötland och hjälpte gamla
människor att göra frukost, ta sig till toaletten eller få in ett
lass ved till kaminen i köket. Det var på många sätt bland det
bästa och mest minnesvärda jag gjort.
Vid ett av alla dessa besök stod jag i
ett sovrum och plockade med något, kanske förbandsmaterial. I köket
intill satt den äldre mannen vid sitt bord, stilla med sin keps på
huvudet som alltid. Det fanns alltid en viss känsla av apati där
inne, sorg och kanske desillusion också. Ensamhet. Och en tyst,
återhållen frustration i att inte längre ha ben som orkade ta
honom ut ur huset.
Nu stod jag i alla fall i hans sovrum
och min blick fastnade plötsligt vid ett inramat svartvitt fotografi
på väggen. Det var bilden av en ung man som log mot kameran.
Kostymen var på, leendet så innerligt och ljust att den unge
mannens ögon blev smala springor.
Det var naturligtvis mannen i köket på
fotografiet. Men jag insåg snabbt att det jag såg också var en
bild av mig själv. Mig själv evigheten och ögonblicket innan jag
ställts inför livets fulla allvar. Ögonblicket innan insikterna;
att jag inte är odödlig, att jag kommer gå sönder och själv göra
sönder, att människor kommer gå ut och in i mitt liv och jag i
deras. Att allt det ovärderliga kan tas ifrån en och att det inte
alltid finns något att göra åt det.
Jag söker en slutsats här, och tror
att den handlar om att våga bära denna insikt. I ett samhälle som
dyrkar ungdomen men räds eller föraktar åldrandet, måste det gå
att tvärtom våga vara medveten om livsfaserna och låta den
insikten hjälpa en att ännu mer ta tillvara på här och nu. Vända
rädslan till något ljust och segrande. Jag är själv rädd, men
jag vill försöka.
”Enjoy yourself, it's later than
you think
Enjoy yourself, while you're still
in the pink
The years go by as quickly as you
wink
Enjoy yourself, enjoy yourself, it's
later than you think”
