Almedalsveckan är över, och med olika
nivå av engagemang såg jag ändå samtliga partiledares tal på TV.
Här några korta, extremt grundlodande reflektioner. Höga betyg och
ryggdunkningar här är inte automatiskt synonymt med att jag diggar
innehållet i snacken.
Steffe Löfvén, Socialdemokraterna
Slogan: ”Ett bättre Sverige. För
alla.”
Lite halvtråkigt men ändå matigt tal.
Grabben öppnade en dörr för blocköverskridande samarbeten och
markerade mot ”blockprestige” vilket kändes sympatiskt enligt
min mening. Förvånade/impade även lite genom att avrunda med ett
Dietrick Bonhoeffer-citat.
Gurra Hägglund, Kristdemokraterna
Slogan: ”Familjens röst.”
Satsade stenhårt
på ”humor”, bl.a med en ambitiös liten saga som drällde av mer
eller mindre krystade ordvitsar riktade mot den rödgröna
koalitionen. Blev pinsamt rätt snabbt, mest pga av att det kändes
så inrepeterat att potentialen till tajming försvann. Den här
mannen kan absolut vara rolig, men då alltid spontant.
Jimpa Åkesson, Sverigedemokraterna
Slogan: ”Vi är på riktigt.”
Se tidigare inlägg.
Frågan är vilket som var sämst – Jimpas oneliners eller hans
publiks humor?
Åsa Romson, Miljöpartiet
Slogan: ”Dags för en varmare
politik.”
Veckans stora besvikelse tyvärr.
Tempot i snacket var sådär, och det flirtades hårt med FI:s
potentiella väljare på ett sätt som kändes populistiskt till
slut. Jag känner ett större förtroende för Gurra Fridolin vilket
dock absolut inte betyder att jag dissar kvinnliga partiledare (läs
språkrör) rakt av. Tomrummet efter Maria Wetterstrand har inte
varit lätt att fylla.
Fredda Reinfeldt, Moderaterna
Slogan: ”250.000 nya jobb är bara
början.”
Rent verbalt
veckans kung. Grabben är enormt skicklig i käften och lätt att
lyssna på. Men det var nog aldrig hans mening att det skulle uppstå
lite Percy Nilegård-minnande humor emellanåt.
Jonta Sjöstedt, Vänsterpartiet
Slogan: ”Inte till salu.”
Raka rör och lättlyssnat. Kändes
rätt trygg och övertygande på så vis. (Han gled dock alldeles för
mycket på frågorna om kopplingarna till den autonoma vänstern i
”Debatt” efteråt.)
Jan Björklund, Folkpartiet
Slogan: ”Feminism utan socialism.”
Enda verkliga
konkurrenten till Freddas uppvisning, enbart grundat på att
uppväxten i textildistrikten utanför Borås fortfarande ger
Björklund ett dialektalt övertag som är monumentalt. Vilket man
givetvis inte tycker om man är från Bromölla, Vilhelmina eller
Hammarby sjöstad.
Annie Lööf, Centern
Slogan: ”Närodlad politik.”
Rätt impande måste
jag säga. Vass och engagerad, även om det var för oprecisa löften
emellanåt. Några kassa personangrepp men det var hon ju inte ensam
om under den här veckan. Om jag själv skulle starta parti vore det
inskrivet i manifestet att man måste presentera sin egen politik i
första hand.
