Ikväll såg och hörde jag
TV-utsändningen av Jimpa Åkessons tal i Almedalen. De sammanlagt 60
minuterna innehöll en intressant politisk
idé, den om hårdare beskattning av bankerna. I övrigt var det föga
oväntat invandringen som avhandlades ur marginellt olika vinklar och
som målades upp som det stora samhällsproblemet, ekonomiskt och
socialt.
Han
hade en hängiven och entusiastisk skara partikamrater med sig, det
måste man ge honom. Och han var enormt skicklig på att plocka
billiga poänger, till samma skaras kolossala munterhet och frekventa
applåder. Men i lika stor utsträckning som han äger ett
imponerande verbalt flow, lika kantiga, långsökta och icke-poetiska
var hans punchlines denna sommarkväll i Visby. Han är knappast
någon ordkonstnär på det sättet, Jimpa. Eller också får vi
skylla allt på talskrivaren.
I
intervjun efteråt blottades sedan ännu en gång det lika delar
frustrerande och kusliga dilemmat med Sverigedemokraterna: att ingen
grillning eller negativ publicitet i världen tycks bita på dem.
Åkesson fick här bara ännu en chans att bekvämt inta sitt partis
väl inövade martyrposition.
Nej,
det enda som skulle kunna få det här partiet på fall vore nog
något så osannolikt som att någon i partitoppen – Jimpa, Ricke
Jomshof, Björna Söder eller vem som helst – skulle göra ett
utspel om att man vill mildra sin invandringskritiska hållning,
bevilja asyl för fler människor på flykt eller budgetera för fler
flyktinganläggningar. Men skulle ett medlemstapp på de grunderna
vara något att skratta eller gråta åt?
