Samtliga skivor med Wounded Knee
beställde jag från Birdnest Mailorder om jag inte missminner mig.
Jag var fruktansvärd rädd för att prata i telefon på den tiden
och skickade alltid mina beställningar på egengjorda vykort av
återvunnen kartong. Min bästa klasskompis hade inte alls den
skräcken och ringde alltid in sina beställningar vilket besparade
honom en hel del tid.
Vid den här tiden strax före
90-talets mitt hade Wounded Knee redan lagt av. Svensk hardcore
befann sig samtidigt i en intressant brytpunkt, där den nya vågen
oftast drog åt metal (Refused, Nine, Lifeless Image) eller skatepunk
(No Fun at All, Stoned, Passage 4) och där allt skulle vara på
engelska, gärna uniformerat i säckiga kläder från rätt märken.
Jag gillade flera av de banden, men vurmade ännu mer för den
tidigare punk- och hardcorescen som för mig tycktes ha varit mer
öppensinnig och prestigelös. Wounded Knee ingick där, tillsammans
med ett gäng andra band som av nån anledning ofta kom från Östergötland.
Wounded Knee's två EP-skivor är helt okej.
Den obetitlade första är nåt slags attackerande garageslamrigt
rens med mycket charm, medan uppföljaren ”Searching” är tajtare
och rockigare men känns mindre engagerad och med sämre låtar. Det
är dock på den efterföljande LP:n ”Feelings” som bandet på
allvar kommer till sin rätt. Grunden är fortfarande hardcorepunk,
men med sina nyckfulla utflykter i pop, pudelhårdrock och tango –
och med lika delar svenska och engelska texter – definierar skivan
allt det jag diggar med 80/90-talsskarvens svenska scen.
Självdistansen och infallen gör ”Feelings” till en tripp stört
omöjlig att tröttna på.
