Okej, här kommer så den fjärde delen
i denna bloggs följetong om vinyl, eller rättare sagt om
LP-spelare. Och tro det eller ej, men det tycks faktiskt som om denna
del också blir den lyckligt avslutande! I konsumentupplysningens
namn tar jag härmed också beslutet att droppa namnen på samtliga
inblandade företag och produkter i den här historien.
LP-spelare nr 1 köptes alltså
från Ginza, stektes av ett elfel i lägenheten och blev
ett ärende hos min hyresvärd som ersatte mig ekonomiskt. Spelare nr
2 var av exakt samma märke och modell – Pioneer PL-990 – men
inhandlades hos CDON för ett par hundralappar mindre.
Den spelaren var dock ett uppenbart måndagsexemplar från första
början. Uppspelningshastigheten ändrade sig efter eget godtycke,
och efter tre reparationsförsök hos CDON – enligt deras egen
policy – konstaterade de att skiten inte gick att laga och jag fick
stålet tillbaka.
Inför inköp nr 3 googlade jag runt
och försökte välja mellan olika nyproducerade alternativ.
Svalanders Audio, ett initierat litet familjeföretag, kom här att
vara till stor hjälp via mail med råd kring vad man bör tänka
på vid skivspelarinköp. Det hela tog dock en lite oväntad vändning
när jag kort därefter sprang på en gammal spelare i
secondhand-butiken Bra & Begagnat. Den var av märket Samsung,
modellen PL-600 och såldes för 340 pix. Jag chansade, köpte loss
den och drog hem och pluggade in sladdarna. Den gamle rackaren
spelade perfekt bortsett från att ljudet i stort sett var
obefintligt. Ut på Google igen, där jag lyckades lära mig att det
för ett gäng hundralappar går att köpa ett så kallat RIAA-steg
som kopplas mellan spelare och förstärkare.
Sagt och gjort, jag hittade vad jag
sökte på Kjell & Company, cyklade till närmsta butik och
ställde mig i kö. Väl vid kassan hade jag det kolossala flytet att
hamna framför en expedit som visste exakt vad jag snackade om; han
hade själv köpt loss en begagnad lirare och fått den att
funka galant tillsammans med det RIAA-steg jag nu själv var ute
efter. Att grabben hade hipstermustasch och en arbetsuniform som satt
lika illa som min egen brukar göra, gjorde förstås inte saken
sämre. Jag vräkte fram stålet, tackade för hjälpen, packade ner
varan och drog hem.
Och japp, produkten höll hårt vad den
lovade. Sedan några veckor liras det följaktligen skivor
dagligen, med läckert knaster och ett klart schysst ljud i
högtalarna. Kontentan av denna historia är att det gjordes
stabilare och mer hållbara prylar förr och att det bästa tipset
kring skivspelarinköp helt enkelt är att primärt söka efter
begagnat. Dessutom är det alltid en triumf att kunna återanvända
grejer istället för att ideligen köpa nytt. RIAA-steget gick loss
på en femhundring och kostade alltså mer än skivspelaren i sig.
Sammanlagd summa således 839 spänn vilket är ungefär en tusenlapp
billigare än den nyproducerade tokmaskin jag köpte först.
